© rukawajung / stock.adobe.com
Den plyschiga persern är den mest omtyckta kattrasen som finns. Det konstiga är att, Gorbe-ye irāni ‚iranisk katt‘, som den heter på persiska – inte ens härstammar från Orienten!
Den långa fina pälsen med tjock underull är perserkattens främsta kännetecken. Inte alla katter är perserkatter bara för de har lång päls – och för att leva upp till rasens standarder måste katten ha mer att erbjuda för att få kallas perser.
Perserkattens utseende präglas från tre olika uppfödningsorganisationer som prioriterar olika egenskaper. En perser bör vara medelstor till stor. Hankatter väger upp till sju kilo och honor upp till sex kilo. Benen är relativt korta och kraftiga. Hårtofsar mellan tårna på de runda tassarna är också omtyckt!
Förutom pälsen är även ansiktet typiskt för rasen. Den har ett runt ansikte med runda öron, gärna med hårtofsar, och en mycket kort nos. Nosbenet måste sluta mellan ögonen, det så kallade „stoppet“ får varken sitta ovanför eller under ögonlocket. Detta ger persern ett mycket karakteristiskt utseende, men kan även leda till hälsoproblem vilket fått stor kritik av många kattuppfödare. Vi återkommer till det senare. Det finns uppfödare, som därför föredrar den ursprungliga standarden med längre nos. Denna motsvarar dock tyvärr inte den senaste rasstandarden.
Perserkatter finns i nästan alla färger. Enfärgade djur kan vara svarta, vita, röda eller blå, men även brun („chocolate“), duvgrå („lilac“) och creme förekommer. Detta räcker inte: tvåfärgade och trefärgade („sköldpadda“) perser är minst lika omtyckta som den exotiska färgen „smoke“: den största delen av katten är färgad förutom hårbotten som är silverfärgad. Om endast hårspetsarna är färgade och resten silver, handlar det om färgvarianten „shaded“.
Perserkatter delar en rasstandard med exotiska korthårskatter och colourpoints. Skillnader visar sig endast på pälsens, egenskaper och färgen.
Så kom det sig att ett av de europeiska kattorganisationerna godkände rasen „Exotic Shorthairs“ som ras 1933. Kroppsbyggnaden och karaktären liknar perserkattens, men den har en kort nallepäls. Den så kallade „siamesmasking“ eller „himalayateckning“ kattrasen „colourpoint“ häsrstammar från en korsning av siames- och perserkatten. Djuren motsvarar perserkattens rasstandard, men den är färgad som en siameskatt. Alla pälsfärger kan uppträda som point-färg. Svart och röd är vanligast samt utspädda färger som „blue“ och „creme“ och „chocolate“ och „cinnamon“ och deras utspädda „lilac“ och „fawn“.
Perserkatter är mycket lugna djur som gärna hålls som innekatt eftersom den bara har en svag rörelseinstinkt. Dessa karakterisktiska drag har gjort den till en av de mest omtyckta kattraserna! Perserkatter älskar att gosa och kela med människor och är väldigt tillgivna.
Även om perserkatter räknas som lugna är de fortfarande rovdjur innerst inne. Därför behöver även lugna lata katter ha möjligheten att upptäcka, klättra och leka. Detta är extra viktigt om man har en innekatt. Så kan du hålla din katt lycklig och pigg utan akrobatiska inlägg!
Ett klösträd hör hemma i varje hem där det bor en katt – även om katten inte är en klättrare, så behöver alla katter en plats där den kan klösa. Det är naturligt för katter att klösa. Med doftkörtlarna under tassarna sprider de sin doft och markerar sitt revir när de klöser. Utan klösträd, klösstamm eller en klösbräda kommer även den lugnaste katten att ge sig på möblerna. Ett klösträd är inte bara till för att klösas på. Den ger även katten bra klättermöjligheter och en härlig utsiktsplats. Särskilt lugna katter gillar att ligga och betrakta världen uppifrån! Fönster- och elementbäddar fungerar också lika bra.
Fram tills nu har man trott att perserkatten härstammar från de orientaliska långhårskatterna. På 1700-talet infördes långhåriga katter för första gången till Europa – dessa kom från det dåvarande Persien, som idag är Iran, och ska ha lagt grunden för perserkatten. Den ursprunliga persern har dock inte mycket gemensamt med dagens rasstandard – inte underligt för enligt de senaste vetenskapliga kusnkaperna visar att förfäderna till våra perserkatter kommer från Ryssland. En genetisk analys av perserkattens gener visar att perserkatten härstammar från den långhåriga ryska huskatten och att den inte är släkt med den orientaliska linjen.
Namnet „perser“ etablerade sig konstigt nog inte förrän den första kattorganisationen bildades på 2000-talet. Fram tills dess använde man namnet „angorakatt“ för långhåriga katter. Sedan dess har uppfödningsstandarden förändras ett flertal gånger. Med tidens gång har det blivit allt viktigare med en rund panna och ett trubbigt ansikte, dessutom har pälsen blivit yvigare och verkar ännu plyschigare tack vare den tjocka underpälsen. Detta har varit en nackdel för rasen. Allt efter att rasen blev mer omtyckt etablerade sig massuppfödningar, framförallt i USA, som parade katter hur som helst och präglade utseendet: En trubbig nos och ögon som ofta leder till infektioner i näsa och hals samt problem med näringsupptaget och andningen. Detta har gjort perserkatten känd i samband med djurplågeri.
Enligt djurskyddsförordningen är det förbjudet att avla med en sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren. Även om hälsan borde gå före finns det än idag inte någon förordning med klara avelsförbud i Europa.
Tack vare engagerade uppfödare som anser att djurens hälsa är viktig, har uppfödningen av perserkatter återhämtat sig från massuppfödningen på 70-talet.
Trots denna problematiska historien håller sig persern frisk om den får rätt näring och skötsel – det finns dock ett par undantag: rasen har en benägenhet att insjukna i polycistisk njursjukdom och progressiv retinal astrofi, en ögonsjukdom som kan leda till blindhet. Perserkatter kan även, liksom många andra katter, drabbas av hypertrofisk kardiomyopati.
Alla dessa sjukdomar är ärftliga och visar hur viktigt det är att uppfödaren visar ansvar. Professionella uppfödare undersöker sina avelsdjur och avkommorna regelbundet för att upptäcka ärftliga sjukdomar och utesluter sjuka djur från avel.
Detta gäller speciellt för njurcystor. Symptomen visar sig oftast när katten blir äldre och fram till dess kan avelsdjuret ha fört vidare den dominanta genen många gånger. Som tur är kan en utltraljudsundersökning upptäcka „Polycystic Kidney Disease“ redan från den 10:e veckan. Engagerade uppfödare kan alltså upptäcka sjukdomen i tid och utesluta dem från aveln. För en katt med njurcystor för alltid vidare sjukdomen till sina avkommor!
För att upptäcka hypertrofisk kardiomyopati är det bästa sättet att göra ett hjärtultraljud. Hypertrofisk kardiomyopati kan visserligen inte botas men det går att behandla om man upptäcker det i tid!
Du ser: raskatter bör undersökas regelbundet av en veterinär, för att utesluta att den för vidare ärftliga sjukdomar vid uppfödningen! Om du köper din katt hos en uppfödare bör du kräva att du får se föräldrakatternas undersökningsprotokoll. Försök att undvika att köpa katter hos oseriösa uppfödare som erbjuder „raskatter utan papper“ billigt. Oftast struntar de i hälsokontroller, artriktig hållning och fodret – vilket du och katten kan få lida för.
Uppfödaren som du väljer bör alltså vara medlem i en uppfödarförening, som kontrollerar djurhållningen med jämna mellanrum, som ser till att katterna paras meningsfullt och försöker utesluta genetiska sjukdomar. Detta är naturligtvis inte billigt: en perserkatt kan kosta upp mot 8000 kronor, för djur med stammtavla kan priset även gå upp emot 15000 kronor. För det här priset får man inte bara en katt utan även engagemanget och ansvaret som uppfödaren tar. Du investerar i tiden som uppfödaren gett katten att utveckla sitt temperament innan den efter 12 veckor flyttar till sitt nya hem.
Även om den gosiga pälsen lockar många kattälskare bör man tänka på: långhåriga katter kräver mycket vård! För att den inte ska få tovor i pälsen, bör man borsta en perserkatt varje dag. Om pälsen väl har hunnit bli tovig är det oftast bara veterinären som kan hjälpa till. Men oroa dig inte, pälsen växer snabbt ut igen!
Under pälsbytet tappar persern otroligt mycket päls hur man än kammar och borstar. Maltpasta och kattgräs kan hjälpa till vid utsöndringen så att katten inte får förstoppning.
Den korta nosen gör att man måste hjälpa katten genom att rengöra ögon och näsan oftare. Oftast räcker det med en fuktig trasa – kamomillte och liknande kan göra att ögonen blir ännu mer irriterade. Det platta ansiktet gör att perserkatten äter på ett speciellt sätt: de äter framförallt med tungan. Därför är det bättre att köpa lösare konsistens på fodret istället för stora köttklumpar.
Annars är det bara en sak som gäller: ju bättre kvalitet på fodret desto bättre. Katter behöver en hög proteinhalt, kött bör utgöra huvuddelen av fodret. Våtfoder är oftast bättre än torrfoder – inte bara på grund av sammansättningen, utan även på grund av vätskehalten. Katter är ursprungligen ökendjur. De letar oftast inte upp vatten för att dricka och dricker därför lite. Den största delen av vätskan som de behöver kommer från födan.
Perserkatten är inte för inte Europas mest omtyckta kattras. Väljer man rätt uppfödare, ger den den vård och näring som den behöver så kommer du att ha mycket glädje med den. Vi önskar dig och din perser en härlig tid tillsammans!
En katt som liknar en trasdocka? Det stämmer inte alls! Ragdoll är en kattras som passar perfekt till människor som gillar siamerser, colorpoint och andra pointkatter. Det är inte bara den fina pälsen som imponerar, utan även dess unika färger, för att inte tala om de blå ögonen...
Letar du efter en katt som har ett lugnt och jämt temperament och som eventuellt passar att hålla som innekatt hela tiden? Då har du goda chanser att man rekommenderar rasen brittiskt korthår. Den yviga pälsen och de stora ögonen som brittiskt korthår har, även kallad british shorthair, kan nästan ingen kattälskare tacka nej till. Dessutom är deras sätt verkligen älskvärt! Vad behöver man veta mer? Vår rasbeskrivning beskriver katten i detalj och ger dig tips om hur man skaffar, håller, föder och kontrollerar kattens hälsa.
Den sibiriska katten är en typisk naturras. Den ska ha uppstått i sitt hemland Ryssland med sitt ursprungsutseende och helt utan mänskligt inflytande. Sibirisk katt är medelstor i storlek, den har en kraftig kroppsbyggnad och halvlång päls. Målinriktat uppfödning började först på 80-talet.
