© Pascale Gueret / stock.adobe.com
Norsk skogkatt har uppstått i sitt hemland Norge helt utan mänsklig påverkan. Den är populär för att den ser ut som en vildkatt med en tvättäkta karaktär. Men det är faktiskt inte bara utseendet på norsk skogkatt som är sitt ursprung troget!
I likhet med maine coon och ragdoll är norsk skogkatt en semilånghårskatt. Pälsen ligger i två lager och består av vattenavvisande täckhår med längre mellanpäls och tät underull. Precis som sibirisk katt byter den Norska skogkatten päls med årstiderna. Vinterpälsen har tjock underull som är speciellt plyschaktig. Den värmer katten under de kalla och bittra vintermånaderna i dess hemland. Det finns till och med hårtofsar mellan tårna, på samma sätt som hos många långhårskattraser. Den norska skogkatten har också ett rejält halskrås som är lite extra plyschaktigt. Om sommaren tappar den det mesta av sin underull, men behåller sin tofsiga svans och sina ”snöskor”, hårtofsen mellan trampdynorna.
Den norska skogkattens päls är väldigt olik en maine coons päls, även om båda raserna kan se ganska så lika ut vid första anblicken. De vattenavstötande täckhåren hos den norska skogkatten har en lite oljeaktig karaktär och är tunga. Därför kan pälsen verka lite lurvig och inte så silkeslen som pälsen hos en maine coon. Norsk skogkatt har med andra ord ett yttre som är perfekt inställt på en temperatur på minus 30 grader och starkt regn!
Eftersom norsk skogkatt är en stor kattras, blir de först vuxna när de är tre till fyra år gamla. Då kan hankatter väga upp till 8 kg. Men rasen är lång i kroppen, och benen är högre än många av de andra semilånghåriga kattraserna. Därför kan de verka något smalare än t.ex. maine coon. Ansiktet är enligt rasbeskrivningen trekantigt, och öronen sitter högt uppe. Öronen har gärna pälstofsar på insidan och på öronspetsarna. Kattens profil är rak och har inget stopp.
För norsk skogkatt är alla kända huskattfärger tillåtna, gärna i kombination med vit färg. Det spelar ingen roll om det är ett blotched tabbymönster, tigré, spotted eller tickad, svart, blå, amber, sköldpadd eller dessa kombinerade med varandra eller med vitt – en norsk skogkatt är alltid en ögonfröjd! Det är bara den bruna färgen choklad och den utspädda färgvarianten av choklad, lila, och Cinnamon och Fawn som inte är tillåtna enligt rasstandard.
Många tycker att de norska skogkatterna är som ”milda jättar”. De som gillar den här rasen tycker också väldigt mycket om de norska skogkatternas vänliga karaktär. Även om de är stora, så är de väldigt milda och fredliga. De kan se ut som vildkatter, men de knyter gärna band med människorna i sin närhet utan att ställa krav. De gillar att umgås och delar gärna sitt revir med andra katter och faktiskt också med smådjur och hundar.
På grund av sin storlek och muskelkraft är den norska skogkatten speciellt duktig på att klättra och hoppa. Den gillar att leka och jaga och vill gärna ha utmaningar. Det passar bäst för den att vara i en säkrad trädgård eller på en säkrad balkong med träd eller klösträd som når ända upp till taket. Där kan den leka av sig, klättra och hoppa! Det är en väldigt nyfiken kattras, och den vill hemskt gärna ha mentala utmaningar.
Den norska skogkattens lekinstinkt och robusta lynne gör den till en bra lekkamrat för barn. Den har ett rykte om att vara tolerant och vänlig, och den blir sällan rädd – under förutsättning av att barnen vet hur de ska förhålla sig förstås.
Men oavsett hur bra en norsk skogkatt knyter band med sin människofamilj, så är rasen väldigt social och passar inte att ha enskilt. Det bästa är att skaffa två katter på en gång om du har hittat en seriös uppfödare! Om du skaffar dig en katt från ett djurhem, kan du säkert få information om karaktären hos den katt du tänker ta hem och samtidigt få rekommendation om katter som passar att ha ihop med den!
Den norska skogkatten har rykte om sig att vara en av de få ”naturliga“ kattraserna. Den har utvecklat sig i sin miljö genom naturligt urval – helt utan mänsklig assistans eller mänskligt målinriktat urval. Därför är den också optimalt anpassad för de råa livsvillkoren i sitt hemland. Kattens täta och vattenavstötande päls är perfekt för de hårda och snörika vintrarna i Skandinavien. Omedelbart efter det att katten fällt sin täta och plyschaktiga underull, är katten klar för den heta och torra sommaren i Nordeuropa.
Den norska skogkattens karriär började samtidigt som europeiskt korthår. Den jagade gärna möss på norska bondgårdar. Där höll den till i sädesmagasin och i ladugårdar och gjorde nytta för sig. När och hur dessa vilda långhåriga huskatter dök upp, känner man inte till. Man antar att sjömän tog med sig perserkatter som skeppskatter och att dessa korsades med inhemska katter utan att detta kom till någons kännedom. En annan orsak kan också vara egna mutationer i de skandinaviska katternas genpool.
Även om de långhåriga katterna parades med korthåriga katter, så gick långhårsgenen dolt i arv. Därför dök det hela tiden upp långhåriga katter i kullar med korthåriga kattföräldrar. Dessa katter blev sedan grundstammen i avelsverksamheten på norsk skogkatt. Den började under 1930-talet. 1938 blev en Norsk skogkatt för första gången utställd på kattutställning i Oslo. När andra världskriget bröt ut, hamnade den professionella aveln i träda. Det var först på 1970-talet att man kom igång med aveln igen. Efter 1972 godkändes den Norska skogkatten av norska avelsföreningar och fick därmed en egen rasstandard. 1975 registrerades de första katterna hos Fédération Internationale Féline, förkortad Fifé. Fast det var bara katter i fjärde generationen som blev tillåtna för export. Men det hindrade inte den norska skogkatten från att få entusiastiska fans över hela Europa!
Eftersom norsk skogkatt är en robust och äkta ursprungskatt, har den inga ovanliga behov för att hållas på ett rasmässigt anpassat sätt. Den blir glad för att få en säkrad balkong eller trädgård på samma sätt som alla andra aktiva katter. Om du har ett stort klösträd i lägenheten, så kan din norska skogkatt leka ifrån sig utan att möbler eller gardiner tar skada.
Den norska skogkatten är ett socialt djur och bör därför aldrig lämnas ensam! Förövrigt knyter den gärna sociala band med barn och går även bra ihop med andra djur som t.ex. hundar. Men en extra katt har självklart vissa fördelar. En norsk skogkatt kan ju bara mysa och leka ordentligt ifrån sig om den är ihop med en annan katt…
Den norska skogkattens långa päls är robust och vårdas för det mesta av katterna själva. Den som vill vara helt säker och undvika att katten får tovor, gör bäst i att använda kam och borste en gång i veckan. Om katten redan har blivit van vid pälsvård från det att den var liten, brukar det inte bli något problem! När katten byter päls och sväljer hår, kan maltpasta och kattgräs bidra till att katten blir av med håren den naturliga vägen.
De norska skogkatterna bör i likhet med alla andra katter få en kost som är rätt för rasen. Det optimala är en kost som innehåller mycket färskt kött så att katten får mycket sunda proteiner. Med färdigt foder av hög kvalité tillfredsställer du de flesta av de här kraven, men det skadar ändå inte att kolla på förpackningen. Kött bör stå först på ingredienslistan. Och katter bör inte bara få kött från muskler. Det finns också livsviktiga näringsämnen i inälvor som t.ex. hjärta och lever. Dessa måste dock inte förväxlas med ”biprodukter från djur” – vilket för det mesta är klor, brosk och andra avfallsprodukter. Det bör heller inte finnas vegetabiliska biprodukter, socker och andra fyllämnen i maten.
Det är även viktigt med en årlig hälsokontroll hos veterinären för att hitta sjukdomar i tid och för att kontrollera kattens mun.
Den Norska skogkattens utveckling har skett genom naturligt urval. Därför händer det inte särskilt ofta att skogskatten får problem med fortplantningen. Det är ytterst sällan att rasen föder ungarna för tidigt eller får dödfödda kattungar.
Men tyvärr är den Norska skogkatten disponerad för hypertrofisk kardiomyopati (förkortad HCM). HCM börjar med en assymetrisk förtjockning av vänstra hjärtkammare. Det bästa är att undersöka hjärtat hos avelsdjuren med ultraljud för att hitta den ärftliga hjärtsjukdom tidigt och undvika att ta avel på de djur som är disponerade för HCM. En ansvarig uppfödare tar med sina djur till veterinären regelbundet och tvekar heller inte med att visa dig resultaten från undersökningen. Man kan inte bota HCM, men om det finns en diagnos, så finns det behandlingsalternativ som kan ge katter med sjukdomen ett långt liv!
Glykogen Storage Disease, GSD Typ IV är också mycket vanlig. Den är recessivt, ärftlig och den diagnostiseras ofta väldigt sent. Även om kattungen bara ärver sjukdomsgenen från en av föräldrarna, så räknas ungen vara bärare, och kan därmed sedan ge sjukdomen vidare till sina avkommor. Sådana katter bör inte användas för avel. Om en katt får genen från båda föräldrarna, blir den väldigt sjuk. Den kan inte bryta ner glykogen och sedan lagras det alltför mycket glykogen i levern, musklerna och nervcellerna, vilket leder till att många organ kollapsar. Katter med GSD typ IV har nevromuskulära störningar från ca 5 månaders ålder och kan maximalt förväntas leva 10 till 14 månader.
Ärftliga sjukdomar som t.ex. HCM och GSD 4 visar gång efter gång hur viktigt det är med regelbundna undersökningar och genomtänkt parning. På samma sätt är det viktigt att utesluta bärare av generna. Seriösa uppfödare, som tycker att det är viktigt med sina djurs väl och ve, och som dessutom vill att kattungarna ska må bra, är inte rädda för att investera pengar och arbete i undersökningar hos djurläkare. Om nödvändigt tar de också bort katter från avel som med all sannolikhet är bärare av sådana sjukdomsgener.
Därför bör du bara söka efter en katt hos uppfödare som tar ansvar och inte låta dig luras av annonser där det säljs “raskatter billigt”! Den som erbjuder raskatter till låga priser, gör det oftast på djurens bekostnad. Att hålla på med ansvarig och professionell avel är en dyr hobby! En uppfödare har inte bara utgifter till själva aveln, men även för uppfödning av kattungarna. Dessutom måste uppfödaren ge både kattföräldrarna och kattungarna bra kattmat. Uppfödaren måste, med jämna mellanrum, ta med katterna till veterinären och låta dem vaccineras och avmaskas. En seriös uppfödare är heller inte rädd för att lägga ut pengar på förebyggande hälsoundersökningar som t.ex. en ultraljudsundersökning av hjärtat för sjukdomen HCM. Kattungarna föds upp med mycket omsorg under tolv långa veckor. Under den perioden ser uppfödaren till att de socialiseras och att kattmodern och alla kattsyskonen får det de behöver – fram tills dess att kattungarna är redo att flyttas till sin nya människofamilj. På toppen kommer avgifter för medlemskap i uppfödarföreningen, kastrering och andra extrautgifter.
Priset måste bli därefter. En vanlig raskatt, som det inte ska tas avel på, kostar någonstans mellan 7000 och 10 000 kr. Det priset täcker uppfödarens utgifter, nätt och jämnt, och hon eller han tjänar absolut inte ”storkovan” på detta…
Det säger sig självt att inte alla kattälskare har råd att betala det priset. Ett alternativ kan vara uppsöka ett lokalt djurhem. Ofta kan man hitta rasdjur på djurhem – och kanske är det just här du kommer att hitta den norska skogkatten i ditt liv? Glöm då inte att norska skogkatter är sociala djur och inte bör hållas ensamma!
Vi hoppas att du får en härlig tid med dina norska skogkatter!
En katt som liknar en trasdocka? Det stämmer inte alls! Ragdoll är en kattras som passar perfekt till människor som gillar siamerser, colorpoint och andra pointkatter. Det är inte bara den fina pälsen som imponerar, utan även dess unika färger, för att inte tala om de blå ögonen...
Letar du efter en katt som har ett lugnt och jämt temperament och som eventuellt passar att hålla som innekatt hela tiden? Då har du goda chanser att man rekommenderar rasen brittiskt korthår. Den yviga pälsen och de stora ögonen som brittiskt korthår har, även kallad british shorthair, kan nästan ingen kattälskare tacka nej till. Dessutom är deras sätt verkligen älskvärt! Vad behöver man veta mer? Vår rasbeskrivning beskriver katten i detalj och ger dig tips om hur man skaffar, håller, föder och kontrollerar kattens hälsa.
Den sibiriska katten är en typisk naturras. Den ska ha uppstått i sitt hemland Ryssland med sitt ursprungsutseende och helt utan mänskligt inflytande. Sibirisk katt är medelstor i storlek, den har en kraftig kroppsbyggnad och halvlång päls. Målinriktat uppfödning började först på 80-talet.
