© Monkey Business / stock.adobe.com
De sänker blodtrycket, reducerar emotional stress och främjar vårt sociala välmående: hundar har en stort positiv påverkan på oss människor. Det används allt oftare i terapier, som till exempel språk- och ergoterapin, fysio- och psykoterapin. Dock hur är terapihundar egentligen? Vad ska de kunna och vilka hundar lämpar sig för terapijobbet?
Både på sjukhus, behandlingshem, läkarmottagningar, äldreboenden och skolor: Terapihundens användningsområden är stora. Sitt hem har den dock alltid hemma hos ägaren, som vanligtvis arbetar som terapeut eller på annat sätt inom det medicinska eller pedagogiska området. Det skiljer den från assistanshunden; den lever som permanent följeslagare hos människor med fysiska, mentala eller själsliga begränsningar. Terapihundar bildar tillsammans med sin professionella hundförare ett tätt team och hjälper genom djurbaserade medicinska behandlingar människor med psykiska eller neurologiska sjukdomar. Enbart genom sin närvaro, men ofta även genom fysisk tillgivenhet eller förväntansfulla uppmaningar till lek kan terapihundar ge ett avgörande stöd för terapisessioners resultat.
Till skillnad från besökshundar, där det i först hand handlar om ett öppet möte mellan människa och hund och att främja sociala kontakter (utan särskilt terapimål), är terapihundar tät integrerade i ett planerat terapiförlopp och används av ägaren i riktade insatser under en patients flera veckors behandling. Naturligtvis ersätter hundarna inte den mänskliga terapeuten, men de kan – som bevisats i många fall – främja och ha en positiv inverkan på behandlingens resultat.
Som hundvän har du säkert vetat länge vilken positiv inverkan hundar har. Men numera har det även bekräftats i olika studier. Då är det inte förvånande att allt fler terapeuter och medicinsk fackpersonal vänder hundar som stöd i sitt arbete och för det behandlingsresultat de hoppas på. Både under behandling av depressioner, ångeststörningar, språkproblem, inlärningsstörningar och andra fysiska, psykiska och neurologiskt baserade begränsningar: terapihundar används numera inom många olika områden och bidrar där på många olika sätt till behandlingsresultatet. Deras användningsområde omfattar nästan alla terapeutiska områden såsom:
© Jose Luis Stephens / stock.adobe.com
Terapihundar följer med sin ägare till olika enskilda och gruppterapisessioner och står där på olika sätt till människornas förfogande. Där skiljer man mellan aktiva terapihundar, som “aktiv” uppmanar personen som ska behandlas till något (till exempel leka med de) och reaktiva terapihundar som agerar mer avvaktande och reagerar mycket empatiska på patienternas befinnande.
Under sitt arbete får hundarna då kontakt med mycket olika människor: människor som har problem att uttrycka sig, människor som rör sig nästan inte eller konstigt eller människor som är oroliga och nervösa. De arbetar med både barn och med vuxna och pensionärer och har förmågan att ställa in sig på patienternas individuella egenheter. Under sitt arbete som terapihundar är djuren som regel utanför sitt hem och konfronteras med de mest skilda situationer, utrymmen, lukterna och medicinska apparater. Allt detta betyder något slags stress för hunden, som den ska tåla under sitt arbete som terapihund.
Desto viktigare är det att arbetsförhållanden är de rätta: för även en terapihund är och förblir i första hand en hund. Som en sådan har den naturliga behov och behöver – som alla hundar – tillräcklig med utlopp ute, en tät kontakt med sina människor och tillfällen för lek och möten med andra hundar. Även hundar som med ett stoiskt lugn verkar som de bara finns för att glädja och hjälpa oss människor, behöver ibland möjligheten att dra sig tillbaka och att bara vara hund. På grund av den tillhörande stressen rekommenderar experter att terapihundar inte arbetar i sitt jobb mer än 45 minuter per dag och maximalt tre gånger per vecka. Det är naturligtvis stark beroende på arbetsförhållanden på plats.
Om hunden turas om på jobbet med andra terapihundar, befinner sig i en känd miljö och kan den till exempel emellanåt rusa runt på en äng med andra hundar eller dra sig tillbaka, kan den dagliga arbetstiden utökas något. Dock efter två timmar per dag borde terapihundens arbetsdag vara slut.
Hundar förmedlar känslan av värme, säkerhet och trygghet – helt enkelt genom att finnas där. Närvaron av en vänlig och öppen hund kan, som vetenskapliga resultat visar, bevisligen sänka vårt blodtryck, reducera stress, aggressioner och osäkerheter och tydligt öka välmåendet. Men hur gör hundar det? Hundar är mycket empatiska och känner ofta mycket noga olika stämningslägen. Men till skillnad mot oss människor bedömer de dessa inte. De kritiserar inte, dömer inte, gör oss inga förebråelser, har inga förväntningar och ger inga välmenande råd. De tar människan som den är, tröstar de och ger de närhet – oberoende hur de ser ut, hur de agerar, hur de talar eller hur de rör sig. Samtidigt utsöndrar vi människor när vi klappar en hund hormonet “Oxytoxin”, som även kallas mys- eller lyckohormonet, som gör människor lugnare, lyckligare och mer empatisk.
Som knappt nån mänsklig terapeut lyckas hunden att få människor att öppna sig. Det kan i början vara ett litet leende från en patient, som tidigare på grund av sina besvär knappast klarade några positiva känslor och till sist leda till att patienter öppnar sig mer och mer under terapin, pratar mer flytande eller plötsligt rör en arm som tidigare bara hängde rakt ned.
Terapihundar kan påverka människor på många olika sätt och kan ha otroliga resultat både inom det psykologiska och det sociala men även inom det fysiologiska området. Till dessa hör:
Inte alla hundar är födda till terapihundar. Hundar med en utpräglad envetenhet eller hundar som av naturen har stark skydds- och vaktdrift och därför ibland skulle visa aggressivt eller territoriellt beteende skulle förmodligen bara öka stressen i de berörda patienterna istället för att påverka den positiv. Avgörande för att bli en bra terapihund är egenskaper som ett öppet och vänligt väsen, en hög retningströskel och låg aggressionsberedskap – och dessa egenskaper påverkas stort av hundens uppväxt. I bästa fall påbörjas utbildningen till terapihund redan i valpåldern. En konsekvent fostran och omfattande socialisering är ett måste för det senare arbetet som terapihund. Av vilken ras hunden är, om den är en blandras, hur stor eller liten den är spelar däremot nästan ingen roll. I princip kan därför alla hundar utbildas till terapihundar – åtminstone om förutsättningarna är de rätta.
Ett fredligt och lugnt väsen är naturligtvis ett måste för terapihundar. Att hoppa på människor, morra åt de eller skälla högt, dra i kopplet och inte lyssna på husses kommandon – allt sådant får en terapihund inte göra. Istället ska den tåla att bli klappad hela tiden och överallt och får inte heller bli nervös eller aggressiv vid lite mer “grova” kroppskontakter eller när någon drar i svansen. En terapihund ska därför ha följande egenskaper:
Om en hund uppfyller alla egenskaper ovan spelar det naturligtvis ingen roll av vilken ras den är. Trots det finns det vissa hundraser, som i sitt grundväsen har bättre anlag till att bli terapihundar än andra. Vänliga och människorelaterade sällskaps- och följeslagarehundar eller ursprungliga arbetshundar, som för jakt, vallning och som brukshundar under många år har avlats för att samarbeta med människan lämpar sig särskilt väl. Till dessa hör till exempel raser som Malteser, Mops, Pudel, Ungersk Vizsla, Border Collie, Tysk Schäferhund, Berner Sennenhund, Australian Shepherd, Sankt Bernhard, Leonberger, Newfoundland, Beagle, Labrador och Golden Retriever. Att vara av en sådan ras gör naturligtvis inte hunden automatiskt till en bra terapihund, för ännu viktigare än hunden härstamning är en bra socialisering, en bra fostran och många positiva upplevelser. Även om fler och fler uppfödare försöker att målinriktad avla fram terapihundar: det avgörande är alltid individen och hur valpen utvecklar sig efter födseln.
Oberoende om det är en Schäferhund, Collie eller en Labrador – principen är alltid: vuxna hundar, som redan är stark präglade, eventuellt har dåliga erfarenheter med människor och där en eller annan oönskade beteenden redan är etablerade kan knappast utbildas till en bra terapihund. En klassisk utbildning, där hunden efter sex månader – oberoende av sina förkunskaper – utbildas till en terapihund, finns därför inte. I USA där det redan sedan 80-talet har funnits en statlig godkänd utbildning för terapihundar, ska hund och förare redan innan utbildningen påbörjas uppfylla vissa krav, som kontrolleras i ett väsensprov på hunden samt ett skriftligt och muntligt prov för hundföraren.
Ett sådant statligt prov ska även hundar klara som ska godkännas som terapihundar i Sverige. Därför erbjuder olika institut och föreningar kurser och träningsmöjligheter som förberedelse för arbetet som terapihund. Oftast utbildas hundar även genom tradering, det betyder att de lever ihop med en redan aktiv terapihund och lär sig av den genom naturlig överlämning.
Utöver ett test på hundens väsensfasthet och ägarens sakkunskap spelar naturligtvis även den blivande terapihundens hälsa och hygien en avgörande roll. Det viktiga är att hunden är helt frisk, för en hund som har ont, kan ibland reagera oväntat och aggressiv. Utöver det ska den vara fri från parasiter, ska avmaskas regelbundet och ska ha alla erforderliga vaccinationer. Rent allmänt är det mycket viktig för en terapihund att den kontrolleras regelbundet av en veterinär eftersom de – beroende på arbetsplatsen på till exempel sjukhus och behandlingshem – utsätts för mer mikroorganismer och bakterier än andra hundar.
Om en hund uppfyller alla krav ovan och kan bevisa det i ett prov, ligger inga fler hinder i vägen för att bli terapihund. Och då gör den framtiden säkerligen inte bara sina patienter lite lyckligare utan även sig själv – för att behövas är en bra känsla även för hundar.
Vacker tass, sitt fint eller fånga godis i luften? Med dessa tio hundtrick blir du och din hund kvarterets stjärnor. Och bästa av allt: de är inte bara roliga för publiken utan utmanar också din hund mentalt och fysiskt.
Det finns hundar som morrar, skäller, visar tänderna och till och med biter. En aggressiv hund kan vara en allvarlig belastning för samlivet mellan hund och människan. Men varför blir vissa hundar aggressiva och andra inte? Vad kan man göra för att förhindra aggressivt beteende?
Men att ha en sliskig tunga på huden tycker vissa hundvänner är underbar, andra inte. Men en fråga finns ju kvar: Varför slickar min hund mig? Denna artikel förklarar varför hundar visar den gesten så ofta.
