Den irländska varghunden är en av världens största hundar. I medeltidens Irland användes den för att jaga varg och björn, men idag är den enbart en sällskapshund. Trots sin imponerande storlek är vinthunden mycket snäll och godmodig. Tyvärr är den vänliga jätten också ganska mottaglig för sjukdomar och har en jämförelsevis kort förväntad livslängd.
© zuzule / stock.adobe.com
Irländska varghundar är mycket människoorienterade och tillgivna
Att ligga i en mjuk soffa och mysa tätt intill husse – då trivs den irländska varghunden allra bäst. Den tillgivna jätten glömmer lätt bort att den är en av världens största hundar och inte bara en liten knähund.
Dess något impulsiva natur kan inte bara välta omkull vaser och blomkrukor, utan även en och annan familjemedlem. Men i grund och botten är den irländska varghunden en godhjärtad hund som inte behöver så mycket mer än att vara nära sin familj.
Rasen knyter an väl till människan och är mycket tillgiven. Varghunden söker ständigt ögonkontakt med sin ägare och försäkrar sig om att ägaren ägnar den tillräcklig uppmärksamhet. Att hålla dessa sociala hundar enbart utomhus i en hundgård är därför inte aktuellt. De älskar barn över allt annat och tycker om när hela familjen är samlad.
Varghunden är till och med öppen och vänlig mot främlingar – åtminstone så länge de kommer med goda avsikter. Tack vare sin känsliga och vaksamma natur märker hunden snabbt om någon vill familjen illa, och ingriper modigt i sådana fall. Den är saknar dock skärpan för att vara lämplig som ren vakthund. Fast – vilken tjuv skulle våga pröva tålamodet hos denna fyrbenta jätte?
Det inre lugn som den här imponerande rashunden utstrålar är anmärkningsvärt. Den är inte särskilt krävande, tålmodig och har lätt för att anpassa sig till olika vardagssituationer. Irländarens medfödda harmoni får emellertid inte dölja det faktum att denna hund ursprungligen var jägare och löpare.
Därför har den fortfarande ett mycket utpräglat behov av att springa och en jaktinstinkt som inte ska underskattas. Hundens behov av att få sträcka ut och springa fort kan tillfredsställas i så kallad ”lure coursing”, i hundkapplöpningar eller på särskilda banor. När man promenerar, cyklar eller rider med hunden är det bäst att den är kopplad, eftersom hundens jaktinstinkt kan ta över när som helst.
Enbart på grund av storleken och jaktinstinkten är det helt avgörande att den irländska varghunden uppfostras konsekvent och kärleksfullt. Om din hund lär sig de viktigaste kommandona tidigt kan du ge den mer frihet senare. En varghund som säkert lyssnar på din inkallning kan få springa fritt i vissa (tillåtna) områden, men knappast en hund som bara lyder kommandot ibland.
Du ska dock inte förvänta dig blind lydnad från den här rasen. Trots sin anknytning till människor visar den intelligenta och självsäkra irländska varghunden ibland prov på en viss envishet. Därför tar det ibland lite längre tid för hunden att reagera på kommandon. Men den som kan en del om hunduppfostran och behandlar sin varghund med den konsekvens och det kärlek och tålamod som krävs, kommer att ha mycket roligt med denna trevliga ras.
Gillar du stora hundar? Då kanske gillar du kanske också dessa raser:
© Olgagorovenko / stock.adobe.com
”Är det en ponny?” – kommentarer av det här slaget är inte ovanliga på promenader med en irländsk varghund. Med en genomsnittlig mankhöjd på 81 till 86 cm är det ingen tvekan om att denna rashund drar till sig uppmärksamhet, vare sig den vill eller inte.
Den i övrigt så beskedliga irländska varghunden är trots allt en av de största hundarna i världen. Rasstandarden anger en minsta höjd på 79 cm för hanhundar. Tikar är något mindre och mäter minst 71 cm. Rekordet är en mankhöjd på 106 cm. De stora fyrbenta vännerna väger förstås en hel del också. Hanhundarna väger minst 54,5 kg och tikarna minst 40,5 kg.
Trots sin imponerande storlek och betydande vikt ger den irländska rashunden inget tungt intryck. Som en typisk vinthund har den en slank och muskulös kroppsbyggnad med djup bröstkorg. I förhållande till hundens storlek är de så kallade rosenöronen relativt små och sitter ganska långt bak på den smala skallen.
Varghundens päls är sträv och raggig och är godkänd i följande färger:
Irish Kennel Club accepterar också alla färgvariationer som förekommer hos skotsk hjorthund.
Den irländska varghunden är inte bara en av de största hundraserna i världen, utan också en av de äldsta. Precis som sin nära släkting, greyhounden, har den troligen sitt ursprung i arabvärlden. Arkeologiska fynd visar att det i det antika
Egypten redan fanns stora vinthundsliknande hundar, som kom till Europa och de brittiska öarna med kelterna på 300-talet f.Kr. I det antika och medeltida Irland var det stor efterfrågan på stora, kraftfulla hundar som var lämpliga för jakt på vargar, björnar, vildsvin och älgar. Så kallade wolfhounds (vargjägare) var under medeltiden vanliga bland högadeln, som var de enda som fick äga dessa imponerande jakthundar. Den irländska varghunden blev en statussymbol och en eftertraktad gåva till andra europeiska kungahus.
Men som för så många andra jakthundar blev upptäckten av skjutvapnet också den irländska varghundens undergång. Gevären gjorde jakthundarna alltmer överflödiga och till sist var varghunden sällsynt. För att rädda det sista kvarvarande beståndet infördes ett exportförbud från Irland i mitten av 1600-talet.
Men rasen fortsatte att minska och utrotningen av vargen i Storbritannien och Irland omkring år 1800 innebar ytterligare svårigheter. I mitten av 1800-talet var rasen praktiskt taget utrotad. Att den irländska varghunden fortfarande existerar och är erkänd som ras idag har vi skotten George Graham att tacka för. Graham korsade de få exemplar som fanns kvar med hjorthundar, grand danois, borzoi och andra raser. Det resulterande i en ”ny”, något kraftigare och större varghund som visades för första gången på hundutställningar i slutet av 1870-talet och snart erkändes av British Kennel Club.
I slutet av 1800-talet/början av 1900-talet fördes de första avelsdjuren till Nordamerika och den europeiska kontinenten, där populationen nästan helt försvunnit på grund av de två världskrigen. Först i mitten av 1900-talet ökade antalet nya kullar långsamt igen, och de flesta registrerades fortfarande på de brittiska öarna och i Nordamerika. Även om antalet uppfödare av den irländska varghunden har ökat på den europeiska kontinenten sedan 1970-talet är den stora rashunden fortfarande vanligast i den anglosaxiska regionen.
Precis som (nästan) alla jätteraser är den irländska varghunden tyvärr hårt drabbad av hälsoproblem. Att avla fram allt större och snabbare hundar har inneburit att rasens hälsa har fått stå tillbaka. Den genomsnittliga livslängden för varghundar är idag bara sex till sju år. Enligt en studie som publicerades 2005 blir endast 9 procent av alla varghundar 10 år eller äldre, majoriteten dör före 8 års ålder och vissa blir bara 5 år gamla. Lyckligtvis har denna jämförelsevis korta förväntade livslängd fått många uppfödare att tänka om. Idag prioriterar seriösa uppfödare återigen rasens hälsa.
© Isabelle / stock.adobe.com
Ben- och ledproblem, såsom HD (höftledsdysplasi) och ED (armbågsledsdysplasi), är fortfarande bland de vanligaste sjukdomarna hos irländska varghundar. Men rasen drabbas också ofta av hjärtsjukdomar, magomvridning, epilepsi och skelettcancer. Naturligtvis insjuknar inte alla irländska varghundar i någon av de nämnda sjukdomarna, men risken är ändå relativt hög jämfört med andra, friska hundraser. Det gör det ännu viktigare att välja uppfödare med omsorg.
Den som är intresserad av att köpa en irländsk varghund ska noga tänka igenom sjukdomsriskerna. Detta måste förstås inte avskräcka dig från att köpa rasen, men du bör vara extra noga med avelslinjens hälsa när du väljer uppfödare. Även om uppfödaren försäkrar dig om att hunden är frisk och föräldrarna ger intryck av att vara friska, ska du inte förlita dig enbart på detta. Be att få se valparnas stamtavlor och notera hur gamla mor- och farföräldrar och deras syskon har blivit. Du kan också träffa uppfödaren personligen och själv bilda dig en uppfattning om hur viktigt uppfödaren verkligen tycker att djurens hälsa och välbefinnande är.
Det säger sig självt att en valp från en frisk linje som har genomgått alla hälsokontroller kostar en slant. Det aktuella valppriset från välrenommerade uppfödare är ca 24 000 kr. Undvik ”fynd” från internet eller i tidningar, eftersom det inte är ovanligt att de pengar som sparas in måste betalas både två och tre gånger om för veterinärräkningar.
Ansvaret för rasens hälsa ligger dock inte enbart på uppfödaren. Som köpare är även du ansvarig för att hålla hunden frisk. Det är trots allt inte bara hundens genetiska material som avgör om den blir sjuk eller inte. Även kost, skötsel och djurhållning kan öka eller minska risken för de sjukdomar som nämns ovan.
Upptäck vårt urval av torrfoder eller våtfoder för hundar!
Vad är skillnaden mellan hälsosamt foder och foder av dålig kvalitet? Är torrfoder bättre än våtfoder, är BARF bättre än tillagat? Åsikterna om rätt kost för hundar är lika varierande som hyllorna med djurfoder i affären. Frågan om typen av diet är mindre viktig än frågan om vad som bör och inte bör finnas i hundmat. Som alla hundar behöver varghundar främst kött, som bör kompletteras med grönsaker, ris, potatis eller pasta. Färdig hundmat innehåller å andra sidan ofta en oproportionerligt stor mängd spannmål och dessutom tillsätts oanvändbara ingredienser som socker, soja eller smakförstärkare. Se därför alltid till att fodret har en bra sammansättning, dvs. mycket bra kött, grönsaker och bara en liten mängd spannmål – oavsett om du lagar maten själv eller använder färdigfoder.
© zuzule / stock.adobe.com
En så stor hund som irländsk varghund äter naturligtvis mer än en liten tax. Men även här gäller att ju mer näringsrikt fodret är, desto mindre behöver den äta. Med andra ord: det är inte kvantiteten som räknas, utan kvaliteten. Ett bra foder täcker hundens näringsbehov på ett optimalt sätt. Detta beror mindre på hundrasen än på individuella faktorer som ålder, vikt, storlek och aktivitetsnivå. Till exempel behöver en hund som är mycket aktiv naturligtvis mer energi än en sällskapshund som bara får minimalt med motion. En valp behöver också en annan fodersammansättning än en vuxen hund. Eftersom varghundar ändå växer mycket snabbt får deras tillväxt inte drivas på ytterligare av ett överdrivet energiintag. Detta beror på att för tidig tillväxt under de första månaderna ofta leder till smärtsamma ledproblem (t.ex. HD) senare. Ett felaktigt kalcium-fosforförhållande i fodret kan också ha en negativ effekt på skelettillväxten hos unga hundar.
Förutom rätt fodersammansättning finns det mer du kan göra för varghundens hälsa: Undvik trappor eller andra plötsliga rörelser, särskilt under tillväxtfasen, eftersom det kan överanstränga hunden och även kan öka risken för ben- och ledsjukdomar senare. Eftersom hundar, liksom många andra stora hundar, är benägna att drabbas av farliga magomvridningar, bör du också se till att din hund får tillräckligt med vila efter måltiderna. Det är också lämpligt att fördela den dagliga foderransonen på ca två till tre (motsvarande mindre) måltider. Det är bra att använda matskålar som kan ställas in på höjden och hålla jämna steg med rasens snabba tillväxt, så att hunden inte behöver böja sig ner för långt och inta en ogynnsam ställning.
Den irländska varghundens godmodighet innebär att den med stoiskt lugn accepterar mycket av det som husse eller matte erbjuder – oavsett om det gäller mat, typ av daglig motion eller andra förhållanden. Den till och med uthärdar sjukdom tills det ofta är för sent. Att förlita sig på att hunden säger till när något är fel kan få allvarliga konsekvenser för denna ras. Se därför till att din hund får rätt foder, att den får den motion som krävs och som motsvarar dess jakt- och vinthundsinstinkter, och observera noga om du märker några förändringar i hundens beteende, rörelsemönster eller på kroppen (t.ex. viktnedgång eller -uppgång). Detta kan vara de första tecknen på sjukdom och ska utredas av en veterinär. Förändringar i pälsens struktur kan också tyda på felaktig kost eller andra sjukdomar. Även om pälsvården är enkel på en strävhårig varghund och det räcker med att borsta den ibland, ska du hålla noggrann koll på hunden.
Läs även våra artiklar om Vänja valpen vid sitt nya hem: basutrustning och tips!
Här hittar du svar på vanliga frågor om den irländska varghunden:
Tack vare sin milda natur kan en irländsk varghund vara en bra nybörjarhund, men den kräver ändå konsekvent träning. Denna ras är stor och kan vara självständig och otålig om den inte tränas rätt. God socialisering är också viktigt för att förstärka dess mjuka och vänliga sidor. En valpkurs är alltid att rekommendera.
Priset för en irländsk varghund ligger vanligtvis mellan 24 000 k, beroende på uppfödare och stamtavla. På grund av hundens storlek måste blivande ägare också räkna med högre löpande kostnader.
En irländsk varghund behöver minst en till två timmars motion varje dag för att hålla sig frisk och glad. De tycker om promenader och kan också delta i hundsporter som agility, men för att undvika hälsoproblem ska den inte överansträngas, särskilt inte efter att ha ätit. Förutom dagliga promenader behöver dessa aktiva hundar också mental träning för att undvika tristess och beteendeproblem.
En irländsk varghund är inte lämplig som vakthund. Även om den skyddar sin familj och är uppmärksam på faror, så är den av naturen vänlig och nyfiken på främlingar. Hundens milda och tålmodiga natur gör den mer till en sällskapshund än till en effektiv vakthund.
Ja, irländska varghundar är utmärkta familjehundar. De är kända för sin vänliga och tålmodiga natur, särskilt när det gäller barn och andra husdjur. De är godmodiga och visar mycket tillgivenhet, vilket gör att de passar bra i familjer med barn.
| Egenskaper: | Den irländska varghunden anses vara den största hundrasen i världen och beskrivs som en ”snäll jätte”. Den avlades en gång i tiden för att jaga varg och björn, men hålls nu mer som sällskapshund. |
| Karaktär: | lugn, tillgiven, vänlig, lojal |
| Mankhöjd: | hanhundar: 79–90 cm tikar: 71–79 cm |
| Vikt: | hanhundar: 54–59 kg tikar: 40–50 kg |
| Päls: | relativt lång, sträv raggig som grå, tigrerad, röd, svart, vit, fawn m.m. |
| Pälsvård: | lättskött, borstas ibland |
| Motion: | stort behov av att röra på sig, aktivering t.ex. genom spårning eller coursing |
| Nybörjarhund: | Ja |
| Tendens att skälla: | skäller knappt |
| Förväntad livslängd: | ca 7–10 år |
| Typiska sjukdomar: | dilaterad kardiomyopati, skelettcancer, epilepsi |
| Pris: | från ca 24 000 k |
| FCI-grupp: | Grupp 10: vinthundar Sektion 2: strävhåriga vinthundar |
| Härkomst: | Irland |
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Den minsta hunden i världen har de kändaste ägarna och den längsta livslängden – ja ni ser, chihuahuan är verkligen en hund av superlativ! Den känner sig hemma på de stora scenerna, i handväskor som bärs av topstars som Madonna, Britney Spears eller Paris Hilton. Ändå är den mexikanska hunden chihuahua så mycket mer än bara en lyxhund.
