© Eudyptul
Skarp vakthund eller en lite för stor knähund? Om dobermann råder det olika meningar. Om inte annat så har den fått en image som ett farligt odjur på grund av alla filmer. Men efter den amerikanska succé-serien ”Magnum“ har dobermann verkligen fått kultstatus.
De svarta och bruna dobermann-hundarnas historia började först med den musgråa tiken ”Schnuppe“. Hon tillhörde en tysk herre vid namn Friedrich Louis Dobermann som började avel på dobermann och sedan lånade ut sitt namn till rasen. Friedrich Louis Dobermann bodde från 1834 till 1894 i den lilla staden Apolda i Thüringen. För att kunna skydda sig själv i sitt arbete, behövde han skarpa hundar som var bra på att vakta. Det är oklart vilket yrke han hade. Det sägs att han ska varit skatteindrivare, väktare, polis eller nattmansförvaltare. En sak är säker och det är att dobermann också arbetade som hundfångare, vilket gav honom rätt att fånga in och döda kringströvande hundar – om det inte var möjligt att hitta hundägarna. Han skonade hundar med speciell skärpa och vaktinstinkt och parade dem för uppfödning. Favorittiken ”Schnuppe”, en grå blandras från hundar från Apolda-området, parades med en slakthund. Slakthundar var förövrigt en sorts föregångare till rottweiler som hade blandats med en sorts schäfer från Thüringen med svart päls och roströda fläckar. Han använde också bastarder av pinscher- och jakthundraser i sin avel.
Dobermanns mål om att föda upp bastanta och orädda vakthundar som försvarade hus och gårdar började bli allmänt känt. Den nya rasen var ganska lik den moderna dobermannhunden och blev strax därefter upptäckt som polishund. Tack vare sitt goda arbete som bud- och spårhund fick dobermann tillnamnet ”Gendarmhund”. I början av 1900-talet blev dobermann officiellt godkänd som polishund i Tyskland. Efter Friedrich Dobermanns död övertog en annan av stadens invånare, Otto Göller, några hundar från dobermanns flock och korsade dem med andra hundraser och blandraser. Antagligen har följande raser bidragit till den moderna dobermannhundens utseende: Rottweiler (slaktarhundar), tysk schäferhund, tysk pinscher, weimaraner, jakt- och vinthundar.
Göller köpte hanhunden ”Graf Belling” av en bekant, Goswin Tischler. ”Graf Belling“ hade både karaktär och ett utseende som var nästan precis som dagens moderna dobermannhund. Graf Belling gav också sina karaktärsdrag vidare till avkommorna och lämnade därmed ett avgörande bidrag för att befästa rasstandarden. Göller hade 150 hundar i sin hundgård ”von Thüringen“ och födde upp och sålde dobermannhundar långt utöver sitt lands gränser och rasen spreds över hela världen. Den 27 august 1899 grundade också Göller den första dobermannklubben. I föreningsnamnet ”Dobermann-Pinscher-klubben Apolda“ dyker namnet ”Dobermann-Pinscher“ upp för första gång. Dessförinnan kallade man hundrasen bara för ”Dobermann“, precis som nu. De som räknas som grundare och för att ha banat väg för rasen är Friedrich Dobermann och Otto Göller, men även Goswin Tischler med sin hundgård ”von Grönland“ och Gustav Krumbholz med ”von Ilm-Athen”.
Genombrottet som efterfrågad polis- och militärhund kom under de båda världskrigen. Under första världskriget blev dobermann använt av den tyska armén som bud-, min- och sanitetshund. Hundrasen verkade vara orädd och pålitlig och detta lade även amerikanarna märke till. Därför använde man den på både den tyska och amerikanska sidan under andra världskriget. En tragisk sida vid detta var att dobermann var tjänstehund nummer 1 i koncentrationslägren.
© brusnikaphoto
Dobermann har en fredlig karaktär, men orsaken till varför man i första hand ser den som en vakthund har i första hand med dobermanns imponerande utseende att göra. Den kraftiga och muskulösa hunden har eleganta kroppslinjer, en stolt hållning och ett bestämt uttryck. Den ser nästan adlig ut. För många av dobermann-fansen är detta själva idealbilden av en hund.
Tidigare förstärkte man ytterligare det kantiga och hotande utseendet genom att kupera dobermannens pinscheraktiga och medelstora öron och svans. Strax efter födseln amputerade man svansen på dobermannvalparna. När de blev några veckor gamla, klippte man även öronen. Med ett tejpbandage och en ställning som valpen var tvungen att ha på sig, fick man öronen att stå rakt upp tills den fick upprättstående öron. Till att börja med kuperade man inte på grund av utseendet, men för att göra det lättare för hunden att vakta och skydda. En dobermann med korta utstående öron och kort svans var svårare för en angripare att ta tag i, och därför var det också svårare för angriparen att skydda sig mot hunden. Med andra ord kuperade man för att göra dobermann-hundarna mer immuna mot angrepp. Länge räknade entusiasterna bara de kuperade dobermann-hundar som ”äkta dobermannhundar”.
Lyckligtvis förbjöds öron- och svanskupering under 80- och 90-talet av djurskyddshänsyn. Dobermanns tidigare mer hotande utseende har bytts ut mot slappa öron och en lång svans, vilket ger hunden mjuka och vänliga drag. Även om många f.d. dobermann-fans inte brydde sig om kuperingsförbudet och några uppfödare protesterade och slutade med sin verksamhet, fick dobermann med sina charmiga slappa öron många nya fans. Och så gick det till att den skarpa vakthunden plötsligt blev mer och mer efterfrågad som familjehund.
Samtidigt började den bruna dobermannvarianten att bli ännu mera populär. Även om pälsfärgen inte har något med hundens karaktär att göra, så tycker många att en brun dobermann inte ser lika hotande ut som en svart. Därför använde man för det mesta bara svarta dobermann-hundar i filmer och TV-serier. Än i dag är den bruna varianten mindre känd än den svarta varianten med roströda fläckar. Folk tror ofta att de bruna hundarna är eleganta jakthundar och inte en dobermann. Förutom den svarta och bruna pälsfärgen med sina karakteristiska rödbruna fläckar finns det också blå-, vit- och isabell-färgade dobermann-hundar.
Hunden är 63-72 cm höga. Den har en skinande och slät päls som är kort och tät och utan underull.
I första hand är och förblir dobermann en vakthund. Den är modig, självsäker och orädd, och därför utmärkt som polis- eller militärhund. Därför ställs det krav om medelstor skärpa och reaktionströskel enligt gällande FCI-rasstandard.
Men dobermann-rasen är i grund och botten fredlig. När den har en kompetent och pålitlig person vid sin sida, som ger rätt uppfostran och passande sysslor, kan den vara både snäll och kelig. Rasen har en image som kamphund, och entusiasterna kallar den gärna lite skämtsamt för ”den keliga kamphunden”. En dobermann är tillgiven, tycker om barn och är trogen mot de andra familjemedlemmarna i sin egen familj. Den försvarar också sin familj utan att tveka och är därför i första hand skeptisk när den möter främmande människor. Det betyder inte att den visar tänder och kastar sig över alla som kommer in. En socialiserad hund med god uppfostran kommer aldrig att anfalla eller bita någon utan anledning. Den hämtar bara fram sin vaktinstinkt på kommando. I likhet med alla andra hundar är det alltså av betydelse vem det är som håller i kopplet. En dobermann behöver en erfaren och säker ledare av flocken, en som tydligt visar hur saker och ting ska vara. Men när tillitspersonen först har vunnit hundens förtroende, då kommer den att hela tiden följa och lyda honom eller henne. En dobermann är en spegelbild av sin herre, i mycket högre grad än hundar av andra raser. En hundägare som är suverän och lugn kommer också att få en självsäker och följsam hund vid sin sida.
Hundar av den här rasen är lätta att leda och har stor arbetsglädje. De har snabb uppfattningsförmåga och har stor prestationsförmåga. Bland de mest intelligenta hundarna i världen räknas dobermann för att vara nr. 5. Den kan också passa som familjehund om man gillar rasens egenskaper och kan tänka sig utveckla dem.
© terry
När man började med dobermannavel, hade man fokus på brukshundsavel. Även i dag är dobermann i första hand brukshundar och efterfrågade som vakthundar, polis- och militärhundar, jakthundar (för rovdjursjakt), fårhundar och terapi- och blindhundar.
Numera blir det allt fler som gillar att ha den mångsidiga dobermannen som familjehund. I brukshundsaveln blir det gärna fokuserat på skärpa och vaktegenskaper i val av avelsdjur. Detta tonas ned när det handlar om familj- och assistanshundsavel. Här föredrar man att avla på hundar med en balanserad och vänlig karaktär. Oftast har föreningarna specialiserat sig på antingen brukshundsavel eller familjehundsavel.
Den som funderar på att köpa en dobermann, borde fråga uppfödaren om hennes eller hans avelsmål. Seriösa och erfarna uppfödare hittar man lättast bland medlemmarna i de registrerade dobermannföreningarna. Det är viktigt att uppfödaren är öppen och ärlig och kan visa upp hundens föräldrar och avelsplats. Dessutom är det viktigt att hon eller han lägger stor vikt vid djurens hälsa och miljötillvänjning.
© everydoghasastory
Man ser de ursprungliga karaktärsdragen som skydd-, vakt- och tjänstehundar även hos de dobermannhundar som föds upp för att bli familjehundar. De har en medfödd skyddsinstinkt, kombinerat med en medelstor reaktionströskel, och de har ett tydligt behov av psykiska och fysiska utmaningar. Även som familjehund vill dobermannhunden gärna ha en sysselsättning. Den behöver en uppgift för att känna sig lycklig och avslappnad. Dobermann låter sig inte nöjas med att gå lite fram och tillbaka på gatan två till tre gånger per dag. Det säger sig självt att aktiva och intelligenta hundar av den här sorten måste styras av kompetenta ägare med erfarenhet.
Hundar som inte behandlas på rätt sätt, som t.ex. lever ensamma i burar eller får för lite uppmärksamhet, som inte känner att de kan lita på flockledaren och inte heller får någon fysisk eller psykisk träning, kan lätt få dåligt beteende. Om de har långtråkigt eller inte får några utmaningar, hittar de gärna på egen sysselsättning. De blir lättare nervösa och löper oroligt runt i huset, drar i kopplet eller skäller för minsta lilla ljud. Hundar som får ordentlig sysselsättning är å andra sidan lugna och balanserade och helt nöjda med att slappna av efter ett upplevelserikt träningspass.
Den som har tänkt skaffa sig en dobermann, borde – förutom att vara entusiastisk för rasen – vara medveten om att uppfostran och träning av en dobermann kräver mycket tid, pengar och ofta också tålamod. Själva grunden för en harmonisk samverkan mellan hund och människa är god uppfostran, tillräckligt med fysisk aktivitet och kreativa lekar för att stärka det mentala.
Det finns också en hel uppsjö av olika sysselsättningslekar: Lekar för att dra och fånga, för att söka och lukta och lekar med foder och vatten eller helt enkelt lek med andra hundar och långa promenader i naturen där en dobermannhund verkligen kan dränera sin energi.
Det finns också diverse hundsporter som t.ex. agility, lydnad eller hundfreestyle. Även om du har dobermann som familjehund, kan det vara kul för den att genomföra ett brukshundprov.
Det är speciellt i egenskap av familjehund som en dobermann behöver en ordentlig uppfostran och socialisering. Det bästa är att börja med detta redan när den är valp. På samma sätt som med människor, är också de första månaderna avgörande i en hunds liv. Det bästa är om hundarna kan umgås djur och människor i alla åldrar så tidigt som möjligt. Framför allt borde en dobermann som ska bli medlem av en barnfamilj, komma i kontakt med och förstå sig på bebisar och småbarn. De positiva erfarenheterna valparna får kommer att prägla dem livet ut. Om dobermannhunden anpassar sig till sin miljö, lär den sig att vissa saker som händer är helt normala och inte nödvändigtvis skadliga för flocken.
I motsättning till uppfostran och träning tar det inte mycket tid att vårda en dobermann. Den korta underullspälsen behöver bara borstas varannan dag. Förutom pälsvård bör du också, noga och regelbundet, vårda klorna, ögonen och huden och se efter förändringar i dessa.
Dobermann är helt klart ingen hund för vem som helst. En dobermann behöver en erfaren ägare som har tid och lust att ge den nödvändiga fysiska och psykiska utmaningar. Med en lugn, men ändå konsekvent och viljestark ägare som kan leda på ett sätt som hunden har förtroende för, blir dobermann en tillgiven och trogen vän som kan gå genom eld för sin flock.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Lydig, människokär och allsidig. Den mellanstora Labrador Retrievern är extremt populär som familjehund, men som ursprunlig arbetshund måste den också utmanas fysiskt och mentalt.
