Boxer

Robust och duktig, egen och balanserad, fredlig och redo att försvara sig – boxern verkar vara full av motsägelser. Men så är det just boxerns många sidor som gör den till en riktig multitalang.

Egenskaper

Idag är boxern i första hand en omtyckt familjehund, men den är också användbar som vakt-, skydds- och räddningshund och som assistans- och sportshund. Den godmodige och lekfulla boxern är också en bra barnvakt och lekkamrat och klarar alla uppgifter med bravur.

Den viktigaste orsaken till detta är att den kan underordna sig och är lätt att lära upp. Boxern räknas också som väldigt okomplicerad och lärovillig. Dessutom räknas den för att vara människovänlig utan någon som helst baktanke. Eftersom den är naturligt lugn och balanserad är den perfekt att ha som familjehund. Boxern trivs även bra i familjer med småbarn. Det är verkligen anmärkningsvärt med boxerns långa tålamod som aldrig verkar ta slut, inte ens i familjer med övermodiga småbarn. Boxern älskar barn mer än allt annat och leker och stojar med dem, även i hög ålder.

Lika mycket som den är tillgiven och trogen mot sin familj, lika mycket är den uppmärksam och på sin vakt mot saker som kan störa ”familjeidyllen”. En boxer är vid första mötet misstänksam och distanserad mot främmande. Om något allvarligt skulle hända, är den beredd att skydda och försvara sin familj. Boxern visar sig då som både modig och orädd, vilket gör den till en pålitlig vakthund som tål jämförelse med andra hundar i samma grupp. Boxer-hundar reagerar dock inte med bitskhet eller ilska. När matte eller husse ger hunden signal om att ”faran är över”, är det lätt att övertyga den om besökarnas goda avsikter, vilket också gör att den knyter nya vänskapsband.

Det är framför allt rasens medfödda starka nerver och dess utpräglade självmedvetande som gör att den alltid kan vara så behärskad. Det är även det som förenar boxerns egenskaper till en lyckad helhet, även om egenskaperna verkar vara rena motsättningar vid första påseende.

Utseende

Det är inte bara boxerns mångfacetterade karaktär som entusiasterna faller för. Den har också ett utseende man inte kan ta fel på. Huvudet är speciellt karakteristiskt. Det är smalt och kantigt och bör ha en så bred och stor mun som möjligt. Ett annat typiskt karaktärsdrag är det så kallade underbettet. Underkäken får dock bara sticka ut så mycket framför överkäken så att boxerns uppsvällda överläpp kan hållas på plats av hörntänderna i underkäken. Nosens mörka mask skiljer sig väldigt från huvudfärgen. Enligt FCI är det tillåtet med boxerhundar med gul färg och färgvarianter med brindle. Den gula grundfärgen finns i hela spektrat från ljusgul till mörk körsbärsröd färg, men i enlighet med rasstandarden föredrar man de rödgula medelfärgerna. Hos boxerhundar med brindle måste de mörka eller svarta ränderna (brindle) skilja sig märkbart från den gula grundfärgen. Det får finnas vita fläckar på maximalt en tredjedel av kroppen.

Den korta och släta pälsen ligger tätt intill kroppen och markerar boxerns kraftiga och muskulösa utseende. Även om den har en kropp som är rätt atletisk är boxern allt annat än oformlig och tjock. Man känner verkligen igen rasens fulla kraft och charm på det livliga rörelsemönstret och de speciellt aktiva bakbenen. Boxerns kropp är kvadratisk, vilket betyder att mankhöjden är lika lång som kroppens längd. Den kraftiga och runda halsen är elegant bågformad mellan nacken och axlarna.

Svansen och öronen är naturliga och oförändrade. Tidigare kuperades delar av öronmuskeln på de sju veckor gamla valparna. I Sverige är detta förbjudet enligt lag sedan 1 januari 1989.

Eftersom det inte finns ett kuperingsförbud i alla länder, går det att hitta boxer-hundar som kommer från andra länder med kuperade öron och svans. FCI anser heller inte att kuperade öron och kuperad svans är ett fel, även om organisationen naturligtvis är emot kosmetisk kupering. De naturligt oförändrade öronen är placerade högt och det samma gäller för svansen. Svansen ligger tät intill kroppen ända ner till baken. De mörka ögonen med de svarta ögonlocksränderna ger boxern dess karakteristiska energiladdade uttryck.

Historia

Brabanter Bullenbeisser-hundar räknas för att vara direkta förfäder till boxern och ska också ha utstrålat kraft och energi. Under medeltiden fanns det hundar av bullenbeisser-typen i många olika europeiska länder. De avlades i första hand för rovdjursjakt, bland annat för jakt på björnar och vildsvin. Från 1500-talet till 1700-talet använde man också denna kraftiga hundras i uppvisningstävlingar för att kämpa mot tjurar som de skulle fälla på samma sätt som under jakt. De använde sin breda mun och bet så hårt att bytet till slut ramlade i backen. De som valde ut hundar för avel, oftast var detta jägarna själva, valde gärna individer med en väldigt bred nos och riktigt uppnäsad nostipp. George Franz Dietrichs beskrivning av Bullenbeisser i ”Handbuch für Jäger, Jagdberechtigte und Jagdliebhaber“ från 1820 påminner starkt om en beskrivning av dagens boxer: ”Bullen- eller Bärenbeisser, en inte speciellt stor, men stark och modig hundras med kort och tjockt huvud. Hundarna får tag på allt som de blir hetsade på, men de är väldigt tunga. Det är vanligt att kupera dem, dvs. klippa öronen kortare och svansen kort. Båda sakerna brukar man göra innan de är sex veckor gamla. På grund av deras lömska och onda karaktär kan de lätt bli en fara för både människor och djur, och i flera länder är det därför inte tillåtet att kupera dem.” Bullenbeisser-hundarna hade ett utseende och en kropp som hade många likheter med boxern, men själva kärnan hos dagens populära familjehund har nästan ingenting gemensamt med dessa aggressiva hetshundar. Avkommorna fick en annan karaktär eftersom det utvecklades eldvapen som gjorde att man inte behövde använda hundar på detta sätt för jakt. Detta ledde i sin tur till att det blev mycket mindre avel. Under slutet av 1800-talet korsade man in engelska bulldog som hade avlats under lång tid för att försöka att ta fram en ny hundras som å ena sidan skulle påminna om stamföräldrarna, men som skulle ha en helt annorlunda karaktär och ett helt annat användningsområde. 1895 bildade de som hade grundat den nya rasen den första boxer-klubben i München. Namnet boxer kommer från ”Bierboxer” (på svenska: ölboxer), ett begrepp som används på dessa hundar i München. Uppfödarna i München hade bestämt sig rätt tidigt hur ”Bierboxern“ skulle vara: ”En vacker och elegant familjehund som inte har något av det vanliga oformliga utseendet eller på annat sätt ser fult frånstötande och skräckingjagande ut.“ I allt väsentligt gäller boxerklubbens standard från 1905 än i dag.

Avel och hälsa

Föreningen Boxer-Klub e.V. i München är fortfarande ansvarig för att fastställa rasstandarden som sedan blir nerfälld hos FCI. Boxern blev officiellt godkänd som tjänstehund 1924. Till att börja med var aveln huvudsakligen inriktad på att använda boxern som brukshund. Detta är ett avelsmål som inte används ofta i dag.  Även om boxer-klubbens medlemmar hade detta avelsmål först, är det intressant att se att de alltid har haft ett fokus på hundarnas karaktärsutveckling och att de aldrig har avlat bara för att få brukshundar eller speciellt vackra hundar. Därför har boxern kunnat utveckla sina många positiva karaktärsegenskaper optimalt.

Hundrasen blev världskänd under 30-talet då kynologen Friederun Stockmann deltog på otaliga utställningar och prisutdelningar med sin formfulländade boxer, ”von Dom“. Med boxer-hunden ”Lustig vom Dom” lade Stockmann själva grundstenen för dagens boxeravel och gjorde hundrasen till en av de mest kända och omtyckta i hela världen.

Förutom den första boxer-klubben i München finns det i dag otaliga andra föreningar över hela världen som arbetar med boxer. Förutom nationala tävlingar och VM, arrangerar klubbarnas lands- och ortsgrupper hundutställningar och bruksprov. Kraven för boxeravel är det som vanligt boxerklubben i München som fastställer. Därför tillåter man bara boxerhundar för avel som stämmer helt och hållet överens med standardkraven. Man bedömer utseende och hälsa samt karaktär och kondition. Boxrar som inte har blivit godkända för avel, stängs helt enkelt ute från avel. Så kallade ”Zuchtwarte” (avelsvårdare) följer kullarna hos alla uppfödare från födseln och utfärdar vidimerade stamtavlor för VDH (Tysklands nationella kennelklubb) och FCI.

De stränga kontrollerna ska framför allt förhindra att det sprids ärftliga sjukdomar. Tyvärr har boxern en tendens att få vissa sjukdomar som t.ex. leddeformationer, höftledsdysplasi (HD), artros eller spondylos (artros kring ryggraden). Sedan blir det allt vanligare att de får tumörer och hjärtsjukdomar. Rasen är ganska mottaglig för sjukdomar, och det är absolut nödvändigt med en genomtänkt och förnuftig avel. När man bedömer vilka hundar som ska användas för avel, bör man för bästa resultat inte bara bedöma föräldrarna, men även syskon, halvsyskon, mor- och farföräldrar och dessutom mors och fars syskon. Av den anledningen bör man vara speciellt försiktig med boxer som erbjuds till ”extrapris” av oseriösa uppfödare. Den som vill köpa hund och vill undvika höga veterinärkostnader och att hunden dör i förtid, bör skaffa sig god information om uppfödaren. Om uppfödaren är medlem i boxerklubben och har vidimerade stamtavlor med FCIs och den nationella kennelklubbens märke, så borgar detta för en seriös avel där uppfödarna lägger ner mycket arbete och engagemang. De flesta av de 12 000 medlemmarna i boxerklubbarna har boxer som familjehundar. På övningsplatserna till de 220 lokala föreningarna tränar man och lär upp valparna. Förutom att det bedrivs väldigt mycket hundsport där, finns det även annan träning med teman som djurhållning, vård och uppfostran.

Boxer kost

Hundar behöver en köttrik näring. Flera tillverkare, som Royal Canin (Boxer Junior eller Boxer Adult) och Eukanuba (Boxer Adult) erbjuder foder som är särskilt anpassade till boxerns speciella behov.

Tänk på att hunden alltid behöver tillgång till färskt vatten.

Upptäck vårt sortiment av Hundgodis för hundträningen och friska tänder. 

Djurhållning och uppfostran

Boxern räknas på ett sätt för att vara okomplicerade och vänliga hundar som gärna underordnar sig sin ägare, men om ägaren verkligen vill få fram dessa positiva egenskaper optimalt, behöver hunden en god och konsekvent uppfostran. Hundrasen har lätt för att lära sig och eftersom den är bra på att lyda, blir den en behaglig elev att ha. Detta ger också snabba resultat. Det är viktigt för boxern att läraren kan umgås den på ett lugnt och avslappnat sätt och med glatt humör. Om man använder tvång eller våld, kan boxern börja visa upp sin envisa och egna karaktär, och det är antagligen inte det som man önskar uppnå. Å andra sidan, om hunden mår bra på alla sätt och vis, då kommer den vara trogen mot sin familj och villigt följa reglerna den får av människorna i familjen. Högst upp på boxerns ”må-bra-lista” står träningsprogrammet. Boxers är väldigt rörliga och de vill gärna röra på sig ordentligt. De älskar att gå långa promenader med familjen eller vara med på joggingpass med sportintresserade ägare eller naturvandringar. Om man dessutom kombinerar aktivitet och frisk luft med små lekar, ja, då går det nästan inte att stoppa den lekfulla boxern. Även hundar med några år på baken, låter sig aktiveras av bollar, små stockar, pipleksaker eller rivleksaker. Därför är det inte så konstigt att boxern kan umgås barn så bra som den gör. När allt kommer till allt, har den en munter och glad karaktär och en otyglad leklust precis som barn. I barnfamiljer med barn trivs boxern extremt bra. Även i familjer med småbarn där det oftast brukar vara rätt mycket turbulens, förblir boxern harmonisk och vänlig på grund av sina robusta nerver. Det kan bara uppstå problem med unga boxer som skulle kunna skrämma barnen (eller barnens föräldrar) med sin överskottsenergi. Valparna har inga gränser för sin leklust och de har ett något vilt reaktionsmönster. För att boxervalparna ska lära sig att vara försiktiga när de umgås barn (och vuxna) är det viktigt att de får konsekvent uppfostran från början. Det är enda sättet för hunden att lära sig att det finns regler och gränser när den umgås människor. Men det betyder inte att en fullvuxen boxer som inte har fått en riktig uppfostran inte kan få det som vuxen. Om du tänker skaffa dig en hund från ett djurhem, så kan det löna sig med ett par timmar i en hundskola. Där kommer boxern snart nog att visa hur kul den tycker det är att lära sig nya saker.

Eftersom boxern hela tiden tycker om att lära sig nya saker och har en medfödd vilja att underordna sig, är detta en hund som också passar för nybörjare. Men nybörjare betyder inte att man ska skaffa sig en boxer utan att veta något om den. Om en boxer blir din första hund, borde du, förutom att skaffa dig vanliga bakgrundskunskaper om hundrasen, även lära dig några träningsövningar och ett par uppfostringsregler som hunden kan tycka är kul. Detta kommer garanterat att göra er till ett hund-människa-par som ingen kan skilja åt.