© Zanete / stock.adobe.com
Den vackra, lojala men också egensinniga Akita Inu är framför allt något för de hundvana.
Den stolta och vackra akita inu med sin stora, kraftfulla fysik är ett naturmonument i sitt hemland Japan. Från början föddes den upp som jakthund, men idag är den i begränsad mån lämplig som sällskapshund. På grund av sin egensinniga natur är den här hunden bara något för erfarna hundägare.
Akita Inu tillhör gruppen spetsar, som man vanligtvis förknippar med mindre hundar. Men den här japanska rashunden är ett mycket imponerande undantag, inte minst genom sin storlek.
Med en mankhöjd på upp till 70 cm är Akita Inu utan tvekan en storvuxen hund. Den har en muskulös och kraftig kroppsbyggnad. Den breda pannan med veck och de karakteristiska trekantiga, stående öronen utstrålar dessutom värdighet och vaksamhet. Typisk är också den rullade svansen som Akitan bär på ryggen.
Pälsen på den ädla japanska hunden känns hård och grov utanpå. Men den mjuka och täta underullen ger ett tillförlitligt skydd mot väder och vind. Traditionellt sett är pälsen fawn- eller sesamfärgad (röd fawn med svarta toppar). Dessutom accepteras tigrerade och vita hundar.
Enligt rasstandarden måste alla färger – utom de enbart vita – ha ”urajiro”. Det är den vitaktiga pälsen på sidan av nosen, på kinderna, på undersidan av käken, halsen, magen och svansen samt insidan av benen.
Akitan vill ha det lugnt omkring sig och ha överblick. Överfulla hundrastgårdar eller livliga middagar med hela släkten är alltså inget för den här japanska hundrasen.
Även om en Akita Inu absolut vill ha sin familj omkring sig, så räcker det i regel med bara matte eller husse som sällskap. Den är oftast tålmodig och kärleksfull gentemot barn i sin egen familj. Däremot tolererar den sällan att leka vilt med barn som kommer på besök. För att undvika otrevliga möten bör man därför inte lämna en akita utan uppsikt tillsammans med barnen eller besökarna.
Den behöver inte kontakt med främmande människor eller djur, men har mycket nära band till sin egen familj. När den är ensam vill den här självständiga hunden gärna gå sina egna vägar och hitta på egna sysselsättningar.
Medan den utstrålar ett värdigt lugn hemma, har den inget emot att springa runt och jaga utomhus. Det krävs definitivt en hel del skicklighet, empati och kunskap för att kunna hålla den här viljestarka hunden under kontroll.
En Akita Inu är definitivt beredd att följa en människa. Men det förutsätter att människan förstår att uppfostra den med mycket tålamod, kärlek och konsekvens. Den här hunden förlåter inte brysk behandling eller våld, lika lite som orättvisor.
En ägare som redan från valpåldern visar sin fyrbenta vän vägen, sätter tydliga gränser och tolererar envisheten kommer dock att få en underbar och otroligt lojal följeslagare. Akitan kommer då alltid att skydda sin familj.
Denna lojalitet gjorde den japanska Akita Inun Hachikō till en legend. Hunden, som det till och med gjordes en film om med Richard Gere 2009, följde på 1920-talet varje dag med sin ägare till tågstationen Shibuya i Tokyo. Där hämtade ägaren sedan alltid upp sin hund vid samma tid.
När ägaren dog väntade Hachikō på tågstationen i nästan tio år – fram till sin egen död – på att hans husse skulle komma tillbaka. En staty och beteckningen ”Hachikō Exit” för den västra utgången på tågstationen i Shibuya påminner fortfarande om den berömda Akitan.
Akitan måste ha en erfaren ägare som kan hundar och vet hur de ska uppfostras. Ägaren bör också ha gott om tid och vilja att engagera sig i hunden på allvar. En tidig och konsekvent uppfostran samt omfattande socialisering är helt nödvändigt för att kunna leva harmoniskt med en Akita.
Men inte ens då kan du vara säker på att din hund gillar att träffa främmande hundar. En Akita Inu är och förblir en ensamvarg som får tillräckligt med sällskap av sin familj. Om du drömmer om att ha en hund som du kan ta med dig vart som helst, som inte har några problem med liv och rörelse och som njuter av att leka med andra hundar i rastgården, är den här rasen inget för dig.
Men uppskattar man den japanska hundens särdrag, stolthet och självständighet, får man med Akitan en oändligt trogen och pålitlig partner vid sin sida – som man sedan aldrig vill vara utan.
Rätt skötsel bidrar till din fyrbenta väns hälsa. I princip ställer Akita Inus hårda och ganska korta päls inte några höga krav på pälsvården. Den har nämligen en utmärkt självrengöringsmekanism. Det räcker alltså med att borsta den en gång i veckan och ta bort eventuellt skräp som fastnat efter promenader.
Men det ser annorlunda ut när hunden fäller (två gånger per år). För att få bort gamla, döda hår ur pälsen måste den under dessa perioder borstas dagligen och framför allt noggrant.
Vid första anblicken kanske akitan verkar vara en anspråkslös hund: den gillar långa, lugna promenader och behöver inte aktiveras fysiskt och mentalt varje dag som andra hundraser. Men då glömmer man att hundens egensinniga karaktär kräver kunskap, tålamod och empati från människorna som har hand om den.
Inte ens den bästa hundtränare kommer att lyckas få en Akita Inu att lyda kommandon som – ur dess synvinkel – är meningslösa. Den här seriösa och värdiga rashunden har inget till övers för fåniga lekar eller sportsliga bedrifter.
Inom hundsport är Akitan därför relativt ovanlig. Men den är faktiskt en utmärkt idrottsman som kan nå fina resultat – förutsatt att den ser en mening med övningarna. Både när det gäller sport och uppfostran beror framgången i hög grad på ägarens motivation. Avgörande är att människan kan övertyga hunden om att det lönar sig att vara lydig.
Trots att man konsekvent tar hänsyn till djurens hälsa i uppfödningen kämpar ett fåtal företrädare för rasen fortfarande med ärftliga sjukdomar och andra problem. Till dessa hör hud- och pälssjukdomar (t.ex. sebadenit), autoimmuna störningar, progressiv retinal atrofi, epilepsi, sköldkörtelsjukdomar och inte minst höftledsdysplasi (HD) som är utbredd hos stora hundraser.
Ansvarsfulla uppfödare testar dock avelsdjuren för alla typiska rassjukdomar för att minska risken för sjukdomar så mycket som möjligt.
Förutsättningen för ett långt hundliv är inte bara att du köper en helt frisk valp, utan även att den får en artanpassad kost. När du väljer foder bör det därför – precis som när du köper valp – inte vara priset utan kvaliteten som avgör.
Men det betyder inte att det dyraste fodret automatiskt är det bästa. Oavsett priset bör du ta en noggrann titt på ingredienserna. Det viktiga är att fodret är balanserat och ger din hund tillräckligt av alla livsviktiga näringsämnen i rätt proportion.
Upptäck vårt utbud av hundfoder: I zooplus webbshop hittar du säkert ett lämpligt torr- eller våtfoder för din älskling.
Akitor har rykte om sig att ställa vissa krav på sitt foder. Ibland kan det ta ett tag innan du har hittat ett foder som inte bara är hälsosamt, utan också smakar bra för din fyrbenta vän.
Undvik dock att byta foder för snabbt. Ge istället din hund chansen att vänja sig vid smaken i lugn och ro och ge magen tid att smälta fodret ordentligt. Att byta foder alltför ofta är mycket påfrestande för hundens kropp och kan leda till diarré eller förstoppning. Därför bör du alltid vänja din hund vid ett nytt foder gradvis – det kan gärna ta en vecka innan övergången är klar.
Akita inu har en tendens till hudproblem, till exempel allergiska hudutslag. Därför bör du undvika fläskkött och foder med en hög andel soja. Vi rekommenderar kött från nöt, lamm, vilt eller struts. I vilken form du ger det är upp till dig och din hunds smak. När det gäller torrfoder bör du dock se till att hunden får i sig tillräckligt med vätska.
Undvik också att ge för mycket godis mellan måltiderna så att din hund kan hålla sin idealvikt. Två foderransoner per dag är tillräckligt för din Akita. Det bästa är om du väger portionerna varje dag. På så sätt motverkar du effektivt risken för övervikt.
I sitt ursprungsland Japan var Akita Inu känd långt före Hachikō. Hundbilder på lerkärl och bronsklockor visar att den ursprungliga hundtypen har en nästan 5 000 år lång historia.
Molekylärgenetiska undersökningar har nu dessutom visat att Akita tillsammans med Shiba, chow-chow och shar pei hör till de raser som genetiskt sett är de närmaste släktingarna till vargen. Därmed är den en av de äldsta hundraserna i Asien.
År 1931 utropade den japanska kejsaren akita inu till naturmonument. Fram till 1945 var det inte tillåtet att exportera dem från Japan.
Det finns många olika teorier om den japanska nationalrasens exakta härkomst. Man vet dock säkert att de första rashundarna upptäcktes i den japanska regionen Akita. Därifrån har de erövrat inte bara hela Japan, utan även hela den europeiska och amerikanska kontinenten.
Rasbeståndet minskade kraftigt efter andra världskriget. Dessutom skilde sig de kvarvarande akitorna mycket från varandra när det gällde utseende och karaktär.
Två raslinjer bildades senare ur de olika typerna. Då uppstod den japanska Akita Inun som beskrivs här och ”American Akitas”. De sistnämnda uppkom genom att schäfrar korsades med Akitor. Efter kriget följde dessa med den amerikanska militären till USA, där uppfödningen fortsatte.
I Japan satsade uppfödare på att återuppbygga den ursprungliga rasen och korsade därför hundarna med Matagi Akita. Båda raserna – både den ursprungliga, lite mindre, japanska linjen och den större och mörkare amerikanska linjen – är idag erkända som fristående hundraser i FCI.
Ursprungligen användes Akitan Inun för jakt på björn, vildsvin och fjädervilt. Men den modiga och kraftfulla rashunden användes även tidigt som vakthund och lasthund.
Under 1800- talet fick Akitan dessutom delta i grymma, men då mycket populära hundkamper. För att göra kamphundarna ännu större och starkare korsade uppfödarna även in Tosa och Mastiff. År 1908 förbjöds dessa kamper slutligen i Japan.
Idag ser hundälskare den trogna Akita Inu främst som en familje- och sällskapshund. Trots detta är dess beskyddarinstinkt, styrka och jaktinstinkt fortfarande tydlig i dagens rasrepresentanter. En meningsfull fysisk och mental aktivitet och en konsekvent uppfostran är därför nödvändiga förutsättningar för att en Akita ska kunna fungera som familjehund.
Japanerna insåg tidigt hur viktig den stolta hunden var för sitt land. Därför främjade de redan i början av 1900-talet den målinriktade uppfödningen av nationalrasen.
Det är alltså inte så förvånande att de avvisade de olika linjerna som under årens lopp hade utvecklats genom korsningar (till exempel med schäfrar). Ur de japanska kynologernas synvinkel ledde detta snarare till att rasen splittrades än berikades.
Därför började de satsa mer på den ursprungliga rasen i sitt avelsarbete. Dessa hundar var högresta, lite smalare, hade ett typiskt spetshuvud och en kortare rygg än den Amerikanska Akitan. Korsningar med den japanska jakthunden Kishu Inu, med Japanska Slädhundar, Chow-Chow och framför allt med Matagi Inu bör bidra till att uppnå detta mål.
© nkarol / stock.adobe.com
Att bevara den ursprungliga, rena rasen är också i fokus för dagens uppfödare. Detta gäller inte bara i Japan, utan även i många länder i Europa. I nära samarbete med forskare och vetenskapsmän försöker de bibehålla de ursprungliga Akitornas egenskaper och samtidigt undvika genetiska defekter och oönskade karaktärsegenskaper hos avelsdjuren.
Målet att föda upp friska och socialt fungerande rashundar kan endast nås genom strikta uppfödningskrav och ett stort engagemang från uppfödarnas sida. Seriösa uppfödare accepterar inte överavlade och sjukliga djur, utan utesluter konsekvent sådana hundar från aveln.
Om du bestämt dig för en Akita Inu som ny familjemedlem bör du bara söka efter seriösa uppfödare. En sådan är medlem i en Akita-förening eller en hundavelsförening och bedriver sin uppfödning enligt reglerna från Fédération Cynologique Internationale (FCI).
Det är det enda sättet att vara säker på att alla avelsbestämmelser och krav är uppfyllda och att du får en frisk och stark rashund som du kommer att ha glädje av i så många år som möjligt. Du gör inte bara hela Akita-rasen, utan även dig själv, en tjänst om du låter bli att välja ”söta” valpar från kommersiell handel och avel.
Du kan också titta på djurhemmen. Även där händer det ibland att renrasiga Akitor väntar på ett nytt hem. Eller kanske en blandras vinner ditt hjärta? Hos djurskyddet finns det många fantastiska hundar som letar efter en kärleksfull familj.
Golden retriever är en medelstor, barnvänlig hund och en idealisk familjehund. Den anknyter väldigt lätt till människor och är lätt att uppfostra, men pälsen kräver skötsel och hunden behöver mycket träning.
Som intelligenta och livliga sällskapshundar har de snövita små malteserna vunnit mången djurväns hjärta. De är fantastiskt bra följeslagare för alla som alltid gillar att ha sin fyrbenta vän omkring sig och som gillar att ta hand om deras silkeslena päls.
Lydig, människokär och allsidig. Den mellanstora Labrador Retrievern är extremt populär som familjehund, men som ursprunlig arbetshund måste den också utmanas fysiskt och mentalt.
